Att uthärda till slutet — En KJV-bibelstudie med Strongs nummer

(Mina personliga tankar — observera hur ofta ordet DAGLIGEN förekommer. De höll troget samman dagligen. De bröt bröd hemma i husen. De uppmuntrade varandra dagligen. Detta är inte en religion med en timme på söndagen och en timme mitt i veckan — en plats som värms två gånger, och resten av livet en människas eget. Den första församlingen levde det varje dag, tillsammans, och Herren lade dagligen till dem sådana som blev frälsta. En tro som läggs åt sidan till nästa möte är en tro som förhårdas genom syndens bedräglighet. Han ber inte om ett besök. Han ber om ett liv.)

(Mina personliga tankar — lägg märke till vad Herren gör med de ljumma. Inte bara de kalla, utan de ljumma — den som har just tillräckligt med religion för att vara bekväm, men inte tillräckligt för att vara levande — den skall Han spy ut ur sin mun. Att förbli förenad med Honom är inte att hänga kvar i en tråd, varm på söndagen och kall hela veckan. Det är att brinna. Bättre hett, säger Han, eller till och med kallt, än det där mellanting som gör Honom illamående. Förbli i Honom, och låt Honom hålla dig brinnande ända till slutet.)

(Mina personliga tankar — ett barn i Kristus kan sträcka sig efter lågan även efter att Fadern har sagt nej. Det är en snubbling hos ett barn som fortfarande lär sig, och Fadern vet det. En vuxen son eller dotter borde veta bättre. Men här är barmhärtigheten i det: även när vi syndar kastas vi inte bort. Vi har en Förespråkare — Jesus Kristus, den rättfärdige — som alltid lever och alltid talar till Fadern å våra vägnar. Så vi reser oss igen. En rättfärdig man faller sju gånger och reser sig upp igen. Vi prövar oss själva, bekänner vad vi gjort, vänder oss bort från det och återgår till vår Faders angelägenheter, och lämnar det förflutna bakom oss — för Gud har redan tagit bort våra synder så långt som öster är från väster, och Han kommer inte längre ihåg dem. Men gör inte denna barmhärtighet till en ursäkt. Hesekiel ger den andra sidan: en rättfärdig man som vänder sig bort från sin rättfärdighet och dör i sin synd skall inte bli frälst genom den rättfärdighet han en gång hade. Petrus visar samma bild i Nya testamentet, och han citerar det gamla ordspråket för att göra det: en hund som vänder tillbaka till sin spya, ett tvättat svin som vänder tillbaka till smutsen — någon som undkommit världens orenhet genom att känna Herren, och som sedan vände tillbaka till den, i sämre tillstånd på slutet än i början. Och Jesus säger till dem som gjorde ont i Hans namn: "Jag har aldrig känt er." Håll nu i båda eggarna av detta svärd, och trubba inte till någon av dem. Herren säger att ingen kan rycka Hans får ur Hans hand — ingen fiende, ingen makt, ingen människa. Den tryggheten är verklig, och det är Hans grepp som håller, inte vårt. Men se på hur Han beskriver dessa får: de hör Hans röst, och de följer Honom. Ordet visar aldrig ett får som rycks ur Hans hand; det visar det tvättade som vänder om och går tillbaka till smutsen, av egen vilja. Skriften håller fast vid båda dessa — handen som inte kan brytas upp, och varningen att inte vända sig bort — och den smälter inte samman dem till en enkel formel, så inte heller ska vi. Förtvivla inte när du faller: Förespråkaren är verklig, och vägen hem är öppen. Förmoda inte att du fritt kan vända tillbaka: varningen är också verklig. Fall, men res dig upp. Res dig upp, och håll ut till änden.)

(Mina personliga tankar — lägg märke till detta: om det vi tror inte stämmer med vad sändebuden predikade, då är DET VI som har fel, inte de. De såg Honom, och hörde Honom, och blev sända av Honom. Den som lyssnar till Gud lyssnar till dem. Att sätta en lärare över apostlarna är att lyssna till villfarelsens ande.)

(Mina personliga tankar — redan under apostlarnas egen tid smög sig människor in och förvred läran. Hur mycket mer i vår egen tid, då så mycket av det som lärs ut är nytt, saknar rot i det gamla ordet och inte hanteras rätt. Något är inte sant bara därför att många människor tror det, och inte därför att det är gammalt i människors munnar. Det är sant endast om det stämmer med det som sändebuden överlämnade.)

(Mina personliga tankar — och detta är just den stunden: människor som inte vill tåla sund lära, utan i mängd samlar åt sig lärare — så många som kan kittla deras öron, och säga dem vad de vill höra. En människa kan bygga sig ett helt hus av lärare, var och en instämmande med henne, och var och en i villfarelse. Sanningen har aldrig blivit bevisad genom en majoritet, aldrig gjorts sann genom antalet som tror den, och aldrig böjts för att behaga örat. Vänd dig bort från sanningen, och du är vänd — så säger ordet — till fabler.)

(Mina personliga tankar — vi är inte fria att välja och vraka bland Guds ord, behålla de lätta och lämna de svåra. En människa lever av VARJE ord. Att lägga till det, eller att ta bort från det, är att befinnas en lögnare inför den Gud som talade det.)

(Mina personliga tankar — här är den enda sten som många människor låter hela sitt argument vila på: rövaren som dog blev frälst, säger de, och han blev aldrig döpt; alltså är dopet inte nödvändigt. Låt oss nu väga detta i ljuset av ordet och se vad det egentligen vilar på.)

(Mina personliga tankar — väg nu rövaren i detta ljus. Ordet säger aldrig en enda gång att han inte var döpt. Det är något människor antar, och sedan bygger de en hel lära på sitt eget antagande. Men lyssna på vad ordet FAKTISKT säger: Jerusalem, och HELA Judeen, och hela landet runt Jordan gick ut och blev döpta och bekände sina synder. Vanligt folk och publikaner blev döpta. Skökorna trodde. Endast fariséerna och de laglärda vägrade, och blev inte döpta. Rövaren var ingen farisé — han var en av folket, en brottsling, precis den typ som strömmade till Johannes dop till bättring. Och på korset gjorde han just det som dopet var till för: han bekände sin synd — vi får det våra gärningar förtjänar. Lägg till det faktum att Herrens egna lärjungar döpte ännu fler människor än Johannes, över hela det landet, under mer än tre år. Så sanningen är motsatsen till ursäkten: ordet leder oss inte till en rövare som aldrig blev döpt, utan till en som nästan säkert BLEV döpt tillsammans med de andra. De som stöder sig på honom har stött sig på en man som redan var tvättad.)

(Mina personliga tankar — och antag det allra värsta, att han aldrig alls blev döpt: även då är han ingen regel för dig. Han dog innan det nya förbundet trädde i kraft. Ett testamente har ingen kraft så länge den som upprättat det fortfarande lever, och HERREN hade ännu inte dött. Så rövaren blev mottagen på det sätt som människor togs emot i gamla dagar, innan dörren till detta nya förbund någonsin öppnats. Och han var fastnaglad vid ett kors, till händer och fötter, och kunde inte komma ner för att döpas. Gud kräver lydnad av en människa i det hon förmår göra. Det som en döende man INTE kunde göra är ingen ursäkt för en levande man som KAN. Du är inte fastnaglad vid ett kors; du kan lyda.)

(Mina personliga tankar — så hela ursäkten hänger på ett antagande som ordet aldrig uttalar. Den står emot det tydliga vittnesbörd som ordet verkligen ger. Det är ett hus byggt på sanden, och dess fall skall bliva stort. Men budet står på klippan, och det har inte rubbats: omvänd er, och låt er alla döpas.)

(Mina personliga tankar — men lyssna även till detta med vördnad, och inte med ett obetänksamt antagande att du redan förstår allt. Många har antagit, och haft fel. Och vi som för fram dessa ord till er påstår inte att vi vet allt. Vi är fortfarande lärjungar, och redo att bli tillrättavisade av ordet och av dem som blev sända. Men vi vågar inte ändra det som budbärarna klart och tydligt sade. Så pröva det själv: om vi har haft fel, låt ordet rätta oss. Men var försiktig så att du inte förleds till att lyssna på människors röster högre än på Lammets apostlars röst. Vi granskar just denna fråga så noggrant som ett exempel på hur man ändå kan tro något även när Bibeln, på ytan, verkar starkt driva åt motsatt håll. Vi måste rätt dela ordet: vi får inte lägga något till det, och vi får inte ta något ifrån det.)